KÄRA ALKEMIVÄNNER!

Utan förebråelse för det förgångna och utan fruktan för det kommande fortsatte jag. Vägen blev alltmer svår… Ständigt innesluten av gångar gjorda av svarta stenblock… Jag vågade inte gissa hur lång min underjordiska resa var. Slutligen, efter en mycket lång vandring, kom jag fram till en kvadratisk kammare. En dörr i mitten av var och en av dess fyra sidor öppnade sig; de var av olika färg och varje dörr var placerad vid en av de fyra kardinalpunkterna. Jag steg in genom den norra svarta dörren; den motsatta var röd; dörren i öster var blå och den mittemot var bländande vit… I kammarens mitt fanns en kvadratisk hög; på dess mitt lyste en kristallstjärna. På den norra sidan fanns en målning som föreställde en kvinna, naken ned till midjan; ett svart förhänge hängde över hennes knän och två silverband prydde hennes klädnad. Hon höll en käpp i sin hand som hon satte mot pannan på en man som stod mittemot henne. Ett bord fanns emellan dem som hade endast ett ben och bar upp en bägare och en lansspets. En hastig flamma steg upp från marken och verkade röra sig mot mannen. En inskrift förklarade målningen; en annan påvisade medlen jag behövde använda för att lämna kammaren.

Efter att ha begrundat målningen och stjärnan önskade jag gå igenom den röda dörren när den, med ett fruktansvärt ljud från dess gångjärn, stängdes framför mig. Jag försökte samma sak med den himmelsblå dörren; den stängdes ej men ett hastigt ljud fick mig att vända på huvudet. Jag såg stjärnan flimra, uppstiga, rotera och sedan slungas snabbt genom den vita dörrens öppning. Jag följde genast efter.