Lutherska Bekännelsebrevet #23

# Ordet segrar
# Nytt från Den Lutherske Bekjennelseskirke
# Nytt från Lutherska Bekännelsekyrkan
# Nytt från S:t Johannes ev-luth församling
# "Vad säger Bibeln om..."
   Vi svarar denna gång på tre frågor
# Kontaktuppgifter

Vi tipsar om: Veckobrevet

Prenumerera gärna även på veckobrevet med nyinspelade predikningar. Det kan du göra enkelt genom att svara på detta mejl och skriva "veckobrevet".

Fråga: Är människans eviga tillvaro i himlen eller på (den nya) jorden? Vad säger Bibeln om den saken?

Svar: För en människa väntar i evigheten antingen evigt liv eller evig död (Dan 12:2; Matt 25:46; Mark 16:16). Det följande gäller för alla de som har evigt liv genom tron på sin Frälsare Jesus Kristus.

När Jesus kommer tillbaka på den yttersta dagen så kommer alla döda att uppstå i sina kroppar och de kristna som då lever kvar kommer att få sina kroppar förvandlade till härlighetskroppar. Guds barns förhärligande (kroppens uppståndelse för de som redan dött; förvandlingen av kroppen för dem som lever kvar) och förvandlingen av skapelsen är nära sammankopplade i Skriften:

”Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.” (Rom 8:19-21)

Både våra kroppar och den jord vi lever på behöver förvandlas (eller nyskapas):

”Se, jag säger er en hemlighet: Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga och vi ska förvandlas.” (1 Kor 15:51-52)

”Men efter hans löfte ser vi fram emot nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.” (2 Pet 3:13)

Detta innebär att det är meningen att vi ska leva med Gud för alltid, i våra kroppar, och att när vi är utan våra kroppar så saknas något. Paulus talar om att vi är som ”nakna” när vi har lagt av kroppen. Han önskar hellre den förvandling, utan att man först har dött, som han omtalat i 1 Kor 15 ovan, när han skriver ännu ett brev till församlingen i Korint:

”Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet.” (2 Kor 5:4)

Även om avläggandet av kroppen innebär ett avklädande och en nakenhet, så innebär det samtidigt att få komma hem till Herren. Det står därför om att ”flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren” (2 Kor 5:8). Redan i dödsögonblicket kommer vi till Jesus, precis som Han lovade rövaren på korset (Luk 23:43). Men först efter uppståndelsen kommer vi att få uppleva denna närhet med både kropp och själ, som det är meningen.

Uppenbarelseboken beskriver den nya skapelsen, med en tillvaro i Guds närhet med dessa ord:

”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och jag hörde en stark röst från tronen: ’Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.” (Upp 21:1-4)

Skapelsen som vi nu känner den kommer då att vara borta. Vi läste ovan att "den första jorden var borta". Då kommer allt att vara nytt. Exakt hur mycket - om något - av den gamla skapelsen (som kommer att gå under) som kommer att användas i den nya skapelsen vet vi inte, men vi vet att det kommer att vara en fysisk tillvaro, men i Guds närhet och där all synd och alla syndens följder kommer att vara utplånade.

Det är mycket som vi inte vet och som vi kanske ännu inte kan veta eller förstå (Paulus skriver om att han i paradiset hört ord som ingen människa ”kan eller får uttala”, 2 Kor 12:4), men som vi kommer att få se när Kristus kommer. Bibeln talar om att vi ska ha förhärligade kroppar och om nya himlar och en ny jord, men själva saligheten består i att vi då kommer att skåda Gud. ”Vi vet att när han uppenbaras, ska vi att bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är.” (1 Joh 3:2) ”Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte.” (1 Kor 13:12)

Två läror som definitivt är obibliska är dels Jehovas Vittnens lära om ett evigt liv på denna jord och dels den motsatta läran om att själen utan kroppen lever för evigt hos Gud. Vi tror på kroppens uppståndelse, men Bibeln lär också att denna skapelse ska förgå. Bibelns beskrivningar tyder på att vi kommer att vara på den nya jorden (vi har uppståndna kroppar; skapelsen ska befrias och förvandlas; det kommer att finnas en ny jord; det beskrivs att Gud kommer att komma ner och ha sin boning där), men samtidigt är det en tillvaro som vi inte kan föreställa oss nu. Vi alla som har lärt känna Kristus kommer då, samtidigt, att vara i Hans närhet och se Hans ansikte – något som kan verka vara fysiskt omöjligt, men som vi då kommer att få uppleva som den högsta saligheten.

Anders Nissen

Fråga: I Jer. 51:39 och 57 talas det om "evig sömn". Har det med helvetet att göra, och i så fall hur kan man sova och plågas samtidigt?

Svar: Det är alltid viktigt att se detaljer i en text i sitt sammanhang. Jeremia 51 ger inte en beskrivning av helvetet utan handlar om Guds folks ärkefiende Babylon som Herren ska besegra. Profeten använder en rad bilder vid skildringen av Herrens totala seger över fienderna. Bl a liknas Babylons furstar, hjältar, visa och avgudar vid rytande, aggressiva lejon (v 38ff). Herren kommer att slakta dem som lamm, baggar och bockar (v 40). När det står ”de ska somna in i en evig sömn” betyder det att dessa vilddjurs förmåga att angripa och döda omöjliggörs för evigt. De kan lika lite som en sovande resa sig och fortsätta sin ödeläggande verksamhet. 

Om den slutliga domen och pinan i helvetet handlar bl a Upp 20:10, Matt 13:49–50; 25:46.

Seth Erlandsson

Fråga: Är bilder, ikoner och statyer avgudadyrkan?

Svar: Frågan går tillbaka på bildförbudet i dekalogen, Guds tio bud:

"Jag är HERREN din Gud som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du ska inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du ska inte tillbe dem eller tjäna dem, för jag, HERREN din Gud, är en nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig, men visar nåd mot tusentals när man älskar mig och håller mina bud." (2 Mos 20:2-6)

Förbudet mot att göra bilder hör samman med förbudet mot att dyrka avgudar. De folk som Israel hade att göra med dyrkade gudabilder av trä, metall och sten. Guds folk skulle dyrka endast den osynlige, han som kallar sig Jag Är och som inte representeras av något skapat. Även om Gud själv gav befallning åt Mose att göra två keruber av guld i det allra heligaste (2 Mos 25) skulle människorna själva inte skapa sådana bilder.

När Jesus kom som Gud i mänsklig gestalt förändrades detta, genom att man kunde se Gud förkroppsligad. Jesus uppfyllde lagen i sitt kött och därmed behövdes inte längre de förebilder som uttrycktes genom offer, mat och högtider.

När reformatorerna lämnade kvar bilder i kyrkorna motiverades det pedagogiskt. De flesta av dem som kom till gudstjänsterna kunde inte läsa. Då kunde man koppla undervisningen till de bilder som fanns av den lidande Frälsaren och händelser ur Bibeln. De reformerta (kalvinisterna) å andra sidan förkastade alla bilder med bildförbudet som motivering. I kristen frihet kan vi se på bilderna som på mat och högtider. Det är fria ting som vi kan använda till Guds ära.

En helt annan sak är om vi tillber eller dyrkar bilder, ikoner och statyer. Vi vill inskärpa att det är endast Gud som ska tillbes, inte något skapat, inte ens änglar eller jungfru Maria. Ett bra exempel är kopparormen (4 Mos 21:8), en förebild för Jesus på korset, som förstördes när man började tillbe den (2 Kung 18:4).

Ola Österbacka