Välkommen till Vipassanagruppens nyhetsbrev
Kära vänner!
Den senaste tidens händelse med våldsdådet i centrala Stockholm har prövat vår allra djupaste mänsklighet. Känslor av rädsla, sorg och ilska har blandats med äkta generositet, djup värme, medkänsla och kärlek. Vi på Vipassanagruppen hoppas att ni har kunnat ta hand om er på bästa sätt, det svåra till trots. Buddha uppmanande alltid människan till att öppna upp snarare än att stänga in. Och att våga möta hat med kärlek.
Detta är vårt första Nyhetsbrev i detta längre format. Vår intention är att skriva ett sådant två gånger per år, ett till våren och ett till hösten. Detta Nyhetsbrev har olika former av meditations-retreats som tema. Tanken är att varje nyhetsbrev ska innehålla Vip-styrelsens och medlemmarnas upplevelser, tips och tankar om Dhamma i förhoppning om att kunna inspirera och upplysa er kära läsare till fördjupande i insikt och visdom.
Förutom våra två senior-lärare Staffan Hammers och Marie Ericsson består styrelsen av vår nytillsatta ordförande Lena Sundberg, Bodil Steen, Christina Mankovsky, Renee Andersson, Mikael Damicolas, Mats Nielsen och Magdalena Mecweld.
Att åka på retreat
När texterna till detta brev skrevs satt jag (Magdalena) och två andra av styrelse-medlemmarna (Lena och Mats) på en solig strand i Goa, Indien. Det kan tyckas vara lättare att vara närvarande i denna miljö där de yttre omständigheterna är fördelaktiga. Men är det den bästa miljön för en inre resa egentligen? Nja, egentligen borde det inte spela någon roll eftersom vi ju alltid upplever samma saker oberoende av miljö och plats, det vill säga de så kallade sex sinnes-portarnas kontakter och reaktioner på dessa.
Öronen hör, ögonen ser, huden känner förnimmelser, tungan känner smaker, näsan dofter och sinnet (mind) tänker tankar och känner känslor, vare sig vi är på en strand i Goa eller i ett snöblaskigt Stockholm. Det är våra mänskliga preferenser som skapar lidande/njutning (dukkha/sukha).
Enligt Buddha går mindfulness (satipatthana)-meditation ut på att vara medveten om kontakten med dessa sex sinnesportar och medveten om våra reaktioner på denna kontakt. Detta kan (och bör) ske när som helst och på vilken plats som helst förstås, men ändå är en organiserad meditations-retreat särskild anpassad för att vi ska träna oss på denna uppmärksamma närvaro och observation och därför nå ”vipassana” (insikt).
Tanken med en tyst retreat är att dra sig undan för en tid, med andra ord att retirera, stilla sinnet och nå insikter i livets och sin egen sanna natur. I vardagslivet är de flesta av oss vana att ständigt vara i kommunikation och kontakt med andra. Vi formulerar vilka vi är, vad vi känner och tänker genom tal. På en tyst retreat får vi en ny strategi där vi kan lära oss att ifrågasätta våra tankar och känslor. Vi blir helt enkelt tvungna att låta den inre rösten komma till tals.
Den burmesiske meditationsmästaren Sayadaw U Tejaniya brukar poängtera att en retreat är som ett ”träningsläger”, men själva ”matchen” sker i vardagslivet. På en retreat är omständigheterna och förutsättningarna anpassade för att man ska kunna göra en inre resa som kan vara svårare att genomföra i vårt dagliga, vardagliga liv.
Och ändå är det just vardagen, det ordinära, som en meditatör, likt en alkemist, tränar sig i att förädla och uppleva som extraordinär. Meditationen hjälper oss att inse att varje stund i livet, här och nu, är lika spektakulär och ny, men framför allt tillräcklig - precis som den är - för att vi ska nå insikt och vakna. Vare sig detta sker på en ljuvlig strand i Goa eller i ett grått Stockholm!
Olika vipassana-retreats
Det finns många olika sorters vipassana-tekniker och retreater (därför skriver vi också ”vipassana” med gemener och inte versaler, just på grund av att det inte finns en enda ”vipassana”-teknik). En del är så kallade ”stads-retreater”, som vipassana-gruppen anordnar flera gånger per år, där man bor hemma men åker dagligen till ett center och mediterar under exempelvis en helg.
Den vanligaste retreat-formen är dock den tysta, organiserade vipassana-retreaten där vi mediterar intensivt under olika tidslängd (det kan vara dagar, veckor eller månader). Denna ges inom olika buddhistiska traditioner. På en del vipassana-retreater får man utbyta blickar, fråga frågor, be om hjälp eller säga ett tack, sådana är exempelvis Vipassanagruppens retreater. Det finns även striktare varianter, till exempel Mahasi och Goenka-vipassana-retreater där ingen kommunikation är tillåten (utom med läraren), inte ens med blickar eller gester.
Andra slags retreater
Förutom de organiserade retreater som många buddhistiska samfund anordnar finns det även andra slags retreater. Så kallade ”Solitary Retreats” eller ”Self Retreats” är retreater som en del meditationscenter erbjuder. Meditatören väljer själv att meditera så mycket hen vill och lämnas att själv välja hur mycket den vill delta på dhammatal/intervjuer med läraren. Lena var två veckor på ett dylikt retreat på Gaia House där våra fina lärare Yanai Postelnik och Catherine McGee är huslärare. Läs om Lenas upplevelse från hennes två veckors retreat här.
Marie Ericsson brukar åka på liknande retreater på IMS i Massachusetts, där delen för ”self-retreats” heter Forest Refuge. Hon har precis kommit hem från en organiserad två-månadsretreat på Spirit Rock i Kalifornien. Det finns också meditationscenter som erbjuder deltagarna en ännu öppnare form, till exempel Staffan Hammers lärare Bhante Pemasiris center på Sri Lanka, Kanduboda, där man får skapa sig ett eget meditations-schema (däremot är mat-tider fasta). Just ett sådant meditationscenter är även Shwe Oo Min i Burma som både jag (Magdalena) och Mats har besökt en gång per år de senaste åren (och Marie skrev om i förra nyhetsbrevet). Även detta år har Mats varit där och mediterat i en månads tid.
Ja, och så finns det ”hemma-retreats” där meditatören försöker göra om sin vardags-miljö till en retreat och övar sig att se vardagen som sin lärare. Det är denna form jag själv ägnade nästan hela januari åt. Hur det gick kan du läsa om här.
Vi önskar er en härlig vår,
Vipassanagruppen
|
|
Vipassanagruppens retreater
Vipassanagruppen har planerat in tre längre retreater under återstoden 2017 (klicka på länkarna för full beskrivning):
Det kan eventuell tillkomma en längre retreat under senare delen av hösten. Den kommer i så fall att publiceras på vår hemsida innan sommaren.
Retreater arrangerade av andra grupper under 2017
|
|
|
|
|
|
Hemma-retreat
Det är många år sedan jag var i Sverige i januari. Nästan varje år reser jag och Mats iväg redan i december, och kommer hem när vårens första energi sprakar i himmel, växter och luft. Men detta år beslutade jag mig för att stanna hemma och fokusera extra mycket på ”mindfulness i vardagen” medan Mats åkte till vår lärare Sayadaw U Tejaniya, den burmesiske meditations-mästaren, i Burma för att meditera där i en månad. Sayadaw brukar säga att det är ”livets retreat” som är den viktigaste eftersom det är endast i livet vi möter äkta motstånd, äkta situationer och konflikter att träna oss på. Och fred, sinnesro och kärlek kan odlas likväl i vardagen.
I en retreatmiljö är det mesta ”smooth”, lugnt, tillrättalagt, ofta väldigt rogivande vilket inte alltid motsvarar livets verklighet. Därför är till exempel Sayadaw U Tejaniyas center gjort för att efterlikna ”verkligheten” så mycket som möjligt. Men ändå…”If you want to know your spiritual development- ask your family and friends - not your teachers” som han brukar säga.
Så jag har firat jul, nyår och livet med extra stark närvaro. Jag har yogat, mediterat, tvättat i tvättstugan, läst romaner, skrivit på min bok och shoppat ”meditativt"  vilket innebär helt enkelt att jag tränat mig i att veta vad jag gör. Alltså att veta hur jag känner när jag pratar med någon vän, att veta hur tankarna attackerar, tar över mig då jag till exempel är på Internet. Att veta hur hjärtat bankar då jag kanske inte håller med någon i en konversation - och att reflektera. Reflektion är en viktig del av vipassana-meditationen (kallas ofta ”Yoniso Manasikara”). Att vara med, att veta, att försöka vara här och nu. Och nu. Och nu…och så nu…Vara vaken i livet medan det pågår och inte i minnen eller framtidsvisioner. Det ”meditativa” seendet, ögonblicksvarande i vardagen kallas ”khanika samadhi” på skriftspråket Pali (denna ögonblickskoncentration används naturligtvis inte bara i ett utövande i vardagen, utan även i den sittande utövningen). En slags ”stund-till-stund” mindfulness, där du övar dig i att att hela tiden se de sex portarnas kontakter och reaktioner på dessa. Se om någon av ”kilesas” finns närvarande (de så kallade ”tre rotgifterna” - girighet, motvilja och illusion/förvirring). De sex portarna är våra fem sinnen plus ”sinnes-porten” alltså ”mind”. Vi är medvetna om dessa under dagens alla timmar, övar och glömmer, övar igen - kommer tillbaka, och glömmer, drömmer oss bort, tillbaka till här och nu. Precis som i den sittande meditationen då sinnet tar oss med på utflykter in i framtiden, i det förgångna etc så sker detta i vardagen, i livet som pågår. Här och nu, tillbaka till kroppen, till det som sker nu. Undersöker de sex portarna och slappnar av. Omvandlar lägenheten till min retreat-miljö. Övar på gående meditation till Konsum. Ser seendet då ögonen scannar av hyllorna och vill ha annat än det jag behöver (girighet). Vet hur sinnet reagerar på blickar, små ”ursäkta” i kön, hur det känns, verkligen känns, att gå förbi tiggaren utanför på gatan. Studerar tankarna, känslorna och kroppens reaktioner. Senare på kvällen bestämmer mig för att sitta formellt en timme men så kommer sinnet på att SVT-Play finns lättillgängligt med en hel uppsjö av intressanta program…”äsch, slappna av, kolla på Poplåtens historia, det är ju bra, det är ju en dokumentär!”.
Nej, en ensam hemmaretreat är inte lätt.  Mycket svårare än att vara i en stöttande retreatmiljö med en sangha, med människor som har samma aspiration. Men ändå var det nyttigt och intressant. Jag insåg hur mycket jag/vi är beroende av varandra. Och hur vackert, rörande och mänskligt det är. Vi är inte ensamma i världen. Vi behöver varandra. Jag behöver andra. Vänner, familj, ja och denna sangha. Denna förening där jag kan dela mina erfarenheter, prata med andra som delar mina intressen och få tips och råd från mer erfarna vänner som har gjort längre och djupare resor in i sinnenas dalgångar. Att dela är rikedom. Att dela ger visdom. Den insikten kommer jag alltid att ha med mig.
Magdalena
|
|
Solitary retreat på Gaia House - erfarenheter
Gaia House retreat center ligger i fridfulla South Devon i England. Gaia House retreat center som håller till i ett gammalt nunnekloster, grundades 1983 och erbjuder årligen ett gediget program av tysta meditationsretreater med inslag från olika buddhistiska läror. Deras retreater  är framför allt baserade på insiktsmeditation (Vipassana), kärleksfull vänlighet (Metta) samt även viss Zen meditation. Här erbjuds lärarledda grupp-retreater men också personliga retreater och arbets-retreater för den mer erfarna yogin.
Jag beslutade mig för att under november månad delta i deras återkommande "Solitary November retreat month". Skälet till att jag valde den retreaten är att den har formatet av gruppretreat med schema bestående av sittande, gående meditationer, dhammatal och intervjuer med lärare samtidigt som du som yogi har möjligheten att välja om du vill delta i gruppsittningar eller om du istället vill sitta på ditt rum i enskildhet. Man kan välja att delta fyra veckor eller två veckor på månadsretreaten.
För mig var det första gången jag vågade lämna den trygga formen som en gruppretreat innebär med lärarledda instruktioner och ett tryggt schema som leder retreat-flocken fram. Det var en blandad känsla av tillförsikt och spänning med inslag av rädsla som dök upp när jag anlände retreaten. Vad hade jag givit mig in på? Men ganska omgående omslöts jag av en trygghet som jag tror beror på den vänlighet som jag mötte hos retreat managers och det lugn jag upplevde från den övriga sanghan som redan hade varit där i två veckor när jag anlände.
Jag valde att mestadels följa det frivilliga schemat  med sittande och gående meditation. Varannan dag erbjöds även ett dhammatal med någon av de fyra lärare som fanns tillgängliga på retreaten. Likaså kan man i enskild intervju-form stämma av med någon av lärarna om man har frågor kring sitt utövande eller stöter på hinder i sin praktik som är svårt att reda ut på egen hand. Första veckan bokade jag tre intervjuer men insåg att jag kanske hade valt att gå på intervju lite för snabbt. Jag bestämde mig då för att under andra veckan skulle jag se vad som hände och undersöka om jag kunde komma vidare på egen hand innan jag bokade intervju. Det resulterade i att jag vissa stunder var rejält utanför "comfort zone" för att i nästa stund få en aha-upplevelse och känna "yes, jag fixar det här på egen hand", vilket i sin tur kunde försvinna under samma dag när jag återigen upplevde något som skavde, gjorde mig osäker eller rädd. Det blev en ytterligare intervju den veckan där jag mest satt och fnittrade när jag bad om hjälp med en ny teknik som jag försökte mig på. En intervju som jag i efterhand inser att jag oväntat nog lärde mig massor på.
Vad gäller övrigt om denna retreatform är den enda fasta tiden som man bör hålla koll på, förutom måltiderna, det yogi jobb som varje deltagare utför. Jag blev tilldelad att utföra ett arbete i trädgården där jag rensade kvickrot i rabatten så att mynta skulle få plats att växa där så småningom. Det var ett utmärkt tillfälle för mig att praktisera medveten närvaro och möta allt från prestationskrav, ryggvärk, tristess till omtänksamhet om sniglar i rabatten och den här varelsen som emellanåt behövde värma sina händer de morgnar det var frost och minusgrader.
Så vad tog jag med mig från retreaten? Förutom en stor och påfylld tacksamhet till Dhamman, var det ett något ökat förtroende till min egen praktik och förmåga, att faktiskt våga lita oftare på mig själv i min meditationsträning och våga stanna kvar och se vad som händer. Samtidigt vet jag att retreatformen med lärare, managers och sangha på plats, var det som möjliggjorde att jag initialt  vågade mig ta mig ut på "osäker mark".
En annan sak som jag även tog med mig var ett råd jag fick på en tidig intervju: "This is where you are right now and that is okay". I just det fallet gällde det var jag befann mig i min träning, men så klart betyder det så mycket mer; att tillåta sig att vara där man är just nu i alla sina goda och mindre goda kvaliteter och att det är helt i sin ordning vara precis just så komplext sammansatt. Att inte klandra sig själv för att man inte lever upp till en ofta orimlig måttstock, utan släpp taget om måttstocken och istället ha en intention att agera och välja klokare nästa gång.
Lena
|
|
|
|
