Hösten är här! För oss på Alastor innebär det att vi tar fram Wraaks Verlaine-översättning och idkar högläsning över ett rykande glas Glüwein. Det finns vemodiga Verleineverser för alla årstider, men kanske är det ljuvligast att fylla sitt hjärta med gråt i ett landskap som ömsom sprakar gyllenrött och ömsom sveps i ledans grå dimmor.
Vi är rasande lyckliga (ja, i den mån förhärdade förläggarhjärtan förmår känslor som går i dur) över hur vacker boken blev och att den tagits emot så väl. I en tid där trubadurer tillägnas förnäma litteraturpris för sin förmåga att rimma är det extra glädjande att det finns en publik för sekelgammal dekadenspoesi.
I viss mån kan man väl bedöma en texts kvalitet genom kritiken den genererar. På en inspirerad text följer inspirerade recensioner och analyser; god litteratur så att säga föder mer god litteratur. Dessa inspirerade röster om Sånger utan ord är således synnerligen goda betyg i kraft av den läsfröjd de bjuder på:
"Det är mycket i den här lilla tvåspråkiga skriften som gör mig munter. Poeten Paul Verlaine pendlar mellan synden och botgöringen. Som bekant lärde han känna den tio år yngre Rimbaud, och övergav hastigt och olustigt sin hustru för att rumla runt med Rimbaud och sedermera försöka skjuta sig fri från pojkspolingen. Efter att ha avtjänat ett och ett halvt år i fängelse är han stundtals starkt troende, stundtals författare till pornografi. Kampen mot Gud är kanske lite tröttsam eller tjatig. Han är ihoptvinnad med Rimbaud – för evigt ihop, för evigt isär …"
"Hans språk är ibland som en bergsbäck som porlande och slingrande söker sig fram i en till synes livsfientlig miljö, som dock rymmer diskreta, anspråkslöst underbara livsformer och skänker en karg skönhetsupplevelse åt den öppenhjärtade betraktaren. Och ibland är språket som starkt mörkt rött vin som spillts över en utmattad kropp och dess inhöljande, svettdränkta sängkläder på en livslång dödsbädd [...]."
Mindre uppmärksamhet har Jean Lorrains roman Monsieur de Phocas, med sitt utmärkta förord av Kristoffer Leandoer, genererat. Det är synd, för denna dekadenta svarta pärla, denna gröna opiumdröm förtjänar en bred läsarskara. Att läsa Monsieur de Phocas är att skjuta sekelskiftet 1900 rakt ut i sitt blodomlopp. På ytan möts man av dekadensens alla attribut och älsklingsdekorer, men medan ditt moderna sinne småler åt allt detta affekterade sipprar ett gift ner i din själ och alltför sent upptäcker du att du korrumperats, det finns inget sätt att göra det ogjort. Du har så att säga prövat masken och den har smält ner i ditt ansikte. Vi påminner oss om den dekadenta texten Kungen i gult och hans fansansfulla replik: Jag bär ingen mask.
Även Jean Lorrains Monsieur de Phocas recenserades av Teratologen i Tidningen Kulturen.
|
|
Ni har väl inte missat Alastorpodden – podden som tar dig ned i litteraturens undervegetation där bara onda blommor växer? Podden som ångar av opiumhålornas violetta dimmor och absintbarernas gröna dunster? Alastors förlagsredaktion gör våld på sin annars introverta natur och möts för att diskutera ämnen relaterade till förlagets utgivning över ett glas. Vi bjuder inte på några föreläsningar, ambitionen är snarare att du som lyssnare ska få känslan av att du tjuvlyssnar på ett, får man hoppas, intressant och levande samtal vid barbordet bredvid.
I skrivande stund ligger fyra avsnitt uppe (Dekadens, Dandyismen, Aktuell utgivning och Katolicism) med ett femte – inspelat på Bokmässan – på gång.
Alastorpodden finns på iTunes, på Libsyn och naturligtvis på vår egen hemsida. Lämna gärna ett omdöme eller betyg!
|
|
|
Det är författarnas höst på Paris museer. Den som har vägarna förbi den franska huvudstad kan med fördel bege sig till Petit Palais där det pågår en utställning om Oscar Wilde: L’impertinent absolu (på engelska: ”Insolence Incarnate"). Manuskript, fotografier, teckningar, karikatyrer, personliga tillhörigheter såväl som konstverk visas i den vackra Belle Époque-byggnaden Petit Palais som är värt ett besök i sin egen rätt. Bland höjdpunkterna finns ett rum tillägnat Salome där bokentusiaster kan studera förstautgåvor av verket med Beardsleys berömda illustrationer.
På Musée de la Vie Romantique firas att det är 150-års jubileet av Baudelaires död med en utställning om hans tidiga konstkritik och verken dessa texter handlar om: L'oeil de Baudelaire (på engelska: ”Baudelaire’s Vision of Art"). Som vi vet skrev Baudelaire insiktsfull och njutbar konstkritik, här presenteras dessa texter och idéer tillsammans med konsten de behandlar.
|
|
Dekadenta förströelser i Stockholm och soffan
|
|
För den som inte har möjlighet att fara till Paris har vi förberett några alternativa strategier. Bor man i Stockholm kan man förslagsvis ägna sig åt två femme fataler. Man börjar med ett besök på Waldermarsudde och den där pågående utställningen (med det lite tramsiga namnet) Salongskonst?! och tar där sikte på Peder Severin Krøyers tavla av den romerska kejsarinnan Messalina. Mer bysantinsk än romersk, dekadent gul i sin färgskala, för den tankarna till Henri Regnaults porträtt av den främsta av femme fataler: Salome. Och för att få sig lite Salome till livs dirigerar man sig till Kungliga Operan för att se uppsättningen av Strauss opera. Lämpligtvis har man förberett sig genom att läsa Alastors utgåva (inklusive kommentarerna) av Wildes pjäs vilket torde fördjupa upplevelsen (i synnerhet för den som, liksom Alastor, har svårt för Strauss tonsättning).
Och för den som inte vill konfronteras med vare sig den franska eller svenska huvudstadens boulevarder och larm, men däremot läser engelska utan större besvär, kommer här ett boktips med Wilde-anknytning. I The street of Wonderful Possibilities använder sig författaren och historikern Devon Cox av det intressanta och förvånansvärt nyskapande greppet att berätta sekelskiftets historia utifrån en gata i London. På Tite Street bodde konstnärer och författare som Whistler, Wilde och Singer Sargent. Cox frambesvärjer och levandegör skickligt dåtiden och livsödena med utgångspunkt i husen dessa konstnärssjälar lät uppföra och inredde. Rekommenderas varmt!
|
|
«Tiens! Je t'apprendrais à vouloir partir!»
|
|
Ack, att man inte är en lagom excentrisk medlem ur överklassen (på Alastor upprepar vi denna önskan ungefär tre gånger om dagen) som kan använda sitt ekonomiska oberoende till att samla på dekadenta kuriositeter. Den som har mellan 50 000 och 60 000 euro till övers kan nämligen lägga ett bud på revolvern som Verlaine använde för att skjuta Rimbaud (han träffades i vristen) i Bryssel år 1873.
Vapnet ropas ut på Christie's i Paris den 30 november.
|
|
|
|
Annons till Vårens Böcker är inskickad och därmed är de kommande månadernas utgivning så att säga spikad – i den mån Alastors utgivning någonsin kan sägas vara spikad. Vi förbehåller oss inspirerade hugskott, vansinne och ekonomiska trångmål.
Om allt nu går som det ska har vi Pierre Jean Jouves lika katolska som lidelsefulla Paulina 1880 att se fram emot i början av december (tillsammans med en lite present till våra prenumeranter, mer om den senare).
I mars är det äntligen dags för den sedan länga utannonserade novellsamlingen Hondjävlarna av Barbey d'Aurevilly. Boken finns sedan tidigare på svenska i en ökänt träig översättning från 1957 där en av novellerna, "Le Dessous des Cartes d'une partie de whist", uteslutits på grund av det mycket märkliga skälet "utrymmesbrist".
Och i april ger vi ut Diligensen från Lyon, något så kittlande som en roman om jakten på en särskild sexställning skriven av Victor Hugos privatsekreterare, velociped-entusiasten Richard Lesclide.
|
|
|
|
Storm i den pelare som bär
|
|
Den svårt deprimerade är som den där japanske soldaten som var förvissad om att andra världskriget fortsatte, och som avfärdade alla tecken på motsatsen med att det var propaganda från fienden. Förskansad i djungeln i trettio år efter krigsslutet fortsatte han striden. Lika fanatiskt hängiven avvisar den deprimerade allt som strider mot den egna verklighets-uppfattningen, och drar sig djupare och djupare in i vansinnets skogar. Alternativet är otänkbart. Han ensam hörsammar sanningen.
Andreas Lundberg, förläggare och Alastor Press grundare, är född 1975 och bosatt i Göteborg. Denna skakande skildring av en djup depression är hans första bok.
"Det Storm i den pelare som bär framförallt sysselsätter sig med är att på olika sätt närma sig, beskriva och försöka definiera smärtan. Det sker om och om igen, och med olika stilmedel. Ibland konstaterar författaren nyktert hur lite det som händer med världen och med honom själv spelar någon roll för honom. Han registrerar såväl sin förlamande likgiltighet, som sin oförmåga att ta sig ur den."
Läs hela recensionen i SvD här!
|
|
|
|
|
Prenumerera på utgivningen
|
|
Bästa sättet att stödja Alastor Press är att prenumerera på vår utgivning. Vår mål är att ge ut 4-5 böcker per år – som prenumerant förbinder du dig att köpa hela utgivningen (det går alltså inte att "hoppa över" någon bok) och får i gengäld hem böckerna i brevlådan först av alla till ett mycket förmånligt pris. Våra prenumeranter är oerhört värdefulla för oss så förutom att bjuda till absint- och champagnemingel ger vi med jämna mellanrum ut små gåvoskrifter som inte går att köpa.
Du kan svara på det här mejlet med meddelandet PRENUMERANT och din adress eller mejla direkt till info@alastorpress.com
|
|
|
|
|
