|
Efter en månad av pandemi-nyheter kan det vara på sin plats med lite trevligare nyheter. En sådan kan vara ett nyhetsbrev från Acdcmachine? Hursomhelst, så sparkar vi igång månadens nyhetsbrev med en konserthistoria som startar i en liten by i Västerbottens inland den 19 april 1996.
Det var en kylslagen fredagskväll i Västerbottens inland, närmare bestämt i Vindeln, och förbi bygränsen passerar en Cheva van. Målet var Stockholm och AC/DC:s konsert på ett fullsatt Globen, 2 dagar senare. Bilen var full med förväntansfulla norrlänningar, hög volym på stereon och ett gott humör. Blandbanden avlöste varandra när vi åkte genom den norrländska natten. När vi började närma oss Stockholm har natten övergått till dag och jag började inse att snart skulle jag få se mitt absoluta favoritband, AC/DC, stå på en scen framför mig!
Vi krånglar oss igenom stadskärnan och när vi till slut får syn på den enorma golfbollen (Globen) tåras det nästan i mina ögon av förväntan. Vi letar oss ner i parkeringshuset och parkerar Chevan. Vi kommer till hotellet och checkar vi in så fort vi bara kan. Målet för dagen är att handla skivor, och ladda inför morgondagens konsert. Vi letar oss runt i stadens numera avsomnade skivaffärer, och lite varstans så ser man AC/DC affischer som gör reklam inför morgondagens konsert. På kvällen så hamnar vi i hotellbaren där vi ser till att fira rejält inför konserten.
Efter en blöt natt vaknar hela gänget upp på förmiddagen och vi går sakta i samlad tropp till frukostbuffén. Jag plockat på mig äggröra, ett par korvar och lite bacon, tillsammans med en stor kopp kaffe och sätter mig vid fönstret. Vad jag då fick se finns inetsat i mitt minne för alltid: Jag sneglar trött ut genom fönstret och får se hur "Hells Bell" rullas ut ur en lastbil, och rullas mot scenen som håller på att byggas. Min enorma trötthet byts ut mot ett bultande hjärta och en enorm eufori. Jag kan knappt tro att det är sant att jag får se hur AC/DC:s scen byggs framför mina ögon.
Timmarna går och med biljetter i hand står vi i kön innan entrén öppnar. Det är feststämning och när dörrarna öppnas till Globen tror jag att mitt hjärta ska hoppa ur bröstkorgen på mig. Vi rusar in i arenan och hela gänget tar plats mitt framför scenen vid kravallstaketet. När förbandet, finska Zero Nine, tar scenen så får de kämpa för att ta sig igenom sitt set! Mellan varje låt så ropar publiken: "Angus-Angus-Angus-Angus!". Alla väntar på huvudbandet och det är inte en lögn när det sägs att bland det tuffaste giget man kan få som band, är att öppna för AC/DC.
Värmen är olidlig och den ökade trängseln vid kravallstaketet gör att det blir för mycket för en norrländsk tonåring på äventyr i huvudstaden. Plötsligt säger Stefan till mig: "Zikkan, vad blek du ser ut!" Sen minns jag bara att det svartnar för ögonen och benen viker sig på mig. Jag svimmar! Jag har vaga minnesfragment av att jag bärs ut bak i publiken, medans jag svagt försöker få fram: "Nej nej! Jag måste få se AC/DC." Jag tas till utgången längst bak i arenan, där jag får vätska och tillsyn av vårdpersonal. Sakta så börjar jag piggna till och inser att jag kommer att missa AC/DC! Som genom ett under så piggnar jag på mig så pass mycket att de släpper mig, och jag lyckas ta mig igenom publikhavet, tillbaka till exakt samma plats som innan, framme vid kravallstaketet! Bara någon minut senare så släcks ljuset i arenan och Globen fullkomligt kokar!
"Helt plötsligt ljuder en gitarr och framför mig uppenbarar sig min hjälte, Angus Young!"
Detta är i internets barndom, långt innan man kunde dela saker på sociala medier, så allt som hände var en överraskning! Beavis & Butthead inleder showen med ett kort klipp på Globens jumbotron, och sedan startar en byggkran som börjar svinga en enorm rivningskula fram och tillbaka, för att till sist riva en stor del av scenen! Jalusierna på förstärkarna och trumpodiet dras upp. Helt plötsligt ljuder en gitarr och framför mig uppenbarar sig min hjälte, Angus Young! Jag skriker mig hes, och Phil Rudd räknar in på hi-haten..... Back In Black! Publiken är med från första sekund och hoppar i takt med nävarna i luften. Volymen är öronbedövande högt och jag hinner tänka att detta är min lyckligaste stund i livet! Precis då ställer sig en leende Brian Johnson framför mig på lite mer än armlängds avstånd och börjar skrika som bara han kan. En annan syn som etsat sig fast hos mig är under cresendot till "Let there be rock", då en genomsvettig Malcolm och Cliff tillsammans med Phil bara köttar på och vräker på med en tornado av ljud och Angus som ser ut som om en dränkt katt gör sitt kännetecknande känguruhopp och tillsammans avslutar de låten exakt samtidigt. Publiken är fullkomligt vild och vrålar lungorna ur sig! Jag bara ler och jag kan tänka mig att mina ögon lyste som ficklampor! När kanonerna rullas fram i "For those about to rock", trodde jag inte att de kunde kräma fram mer volym ur högtalarna, men ack så fel jag hade! Kanonsmällarna dunkade hårt i bröstet som knytnävsslag!
När konserten var över så var det ett överlyckligt gäng som gick ut i den ljumma vårnatten. Genomsvettiga, döva och väldigt, väldigt nöjda! Utanför Globen så är fans uppspelta över vad de nyss upplevt, och genom sorlet så hör man de klassiska ropen: "T-shiiirts, haandra krooneer! T-shiiiirts"! Jag står och pratar med en kompis, när vi blir avbrutna av en kamera och Per Sinding-Larsen styr upp en mikrofon i ansiktet på mig. Han är där som programledare för ZTV som gör ett inslag om AC/DC:s utsålda konsert i Stockholm. Han ställer några frågor och jag får tillfälle att genom honom fråga Angus Young vad jag vill. Jag undrar vilken skiva som är Angus favoritskiva, som inte är något från AC/DC:s katalog. Vi går senare till hotellet intill och den natten är det en lycklig Zikkan som går till sängs. Min första konsert med AC/DC är över och det kunde inte ha börjat på ett bättre sätt. Intervjun med ZTV blev sedan bortklippt, men en bortklippt intervju är ändå en intervju!
|
