Kära  läsare
Februari står inför dörren och allt börjar ordna upp sig efter julledigheten. Tempot är tillbaka till det normala och julen känns lika avlägsen som midsommar. Själv är jag dock frivilligt begränsad till heltid, men det hinner hända en hel del även i den takten (jag tror att jag tänker vänja mig, det är inte så dumt när allt kommer omkring!).

I veckan presenterades rapporten om spetspatienter som tar upp en av de utvecklingstendenser som blir allt starkare. Anna Krohwinkel har varit huvudredaktör och också skrivit kapitlet om patientens ställning i svensk lag över årtiondena. Du hittar både rapporten och gårdagens debattartikel i Dagens Samhälle här: http://leadinghealthcare.se/nyheter/spetspatienters-kunskap-behover-tas-tillvara-debattartikel-i-dagens-samhalle-2019-01-31/.

Patientens utvecklade roll i vården är bara en av alla utvecklingslinjer som utmanar rådande systemstruktur. Lagen om egenvård är gjord utifrån uppdelningen att vårdens professioner står för vården och det som inte ryms där blir egenvård. Den senare är per definition inte vård. Såväl teknisk som medicinsk utveckling, liksom högre utbildningsnivå i samhället i stort, att patienter är mer och mer kompetenta att ta ansvar för sin egen vård och hälsa. Men vilka konsekvenser får detta?

En möjlig, och för patienter relativt vanlig, reaktion är att allt ansvar läggs över av vårdens företrädare. ”Du som är så kompetent kan fixa detta själv.” En fråga från en ”spetsanhörig” vid rapportseminariet vittnade om att detta även drabbar anhöriga. Reaktionen öppnar upp för olika möjliga tolkningar. En är att det finns en kränkthet när vårdens auktoritet utmanas. En annan är att systemet utnyttjar patienter och anhöriga för att spara pengar. Hur som helst är gällande normer utmanade och vi vet inte riktigt hur någon ska hantera detta. Därför är rapporter som denna så viktiga. Vi talar om en rörelseriktning där begreppen, rollerna och relationerna inte är utmejslade än.

Implikationerna är mycket större än det enskilda mötet. Anlägger vi ett systemsynsätt så innebär de förändrade rollerna även nya relationer och kommunikationsvägar. Att en patient är förmögen att kanske både monitorera och själv ändra medicinering i vardagen innebär inte att behovet av kommunikation med vårdens alla olika professioner kan brytas. Den kommer att se annorlunda ut men behöver finnas kvar. Ansvarsfrågor blir också aktuella som gör att vi behöver se över såväl vårdens nivåstrukturering som begreppet egenvård för de som vill och kan agera spetspatienter. Och de kommer att bli alltfler. Ser vi dessa som medskapare och medutvecklare krävs också att systemet som helhet måste utveckla förmågor att lära av de som går före så att de som inte kan eller vill agera spetspatienter också kan få del av resultaten och effekterna som uppnås.

Antingen ser vi detta som störande och otydligt, eller så ser vi det som utvecklande och utmanande. Och utvecklande och utmanande kanske även helgen blir. Eller lugn och rogivande. Vad vet jag.

Trevlig helg!

Hans

Följ mig gärna på Twitter: @HansWinberg