Kära  läsare
Denna vecka kommer en not från Indien. Inte mycket att berätta härifrån än eftersom det intensiva programmet startar idag på morgonen och håller på i tre dagar. Men när jag ändå är i Indien, myllrets och de logiska kullerbyttornas land (älskar det!), kan en liten not om hälso- och sjukvårdens moment 22 vara på sin plats.

Vi befinner oss i något om mest får liknas vid ett paradigmskifte inom alla olika verksamheter. Rollerna förändras, nya aktörer dyker upp och utmanar och förnyar. Allt som vanligt både på gott och en del ont. Inte minst patienternas roll skiftar rejält. Alltfler kan idag”rösta med fötterna”, alltså migrera till sammanhang som ger dem bättre kvalitet, utanför systemets ramar. Vi blir samtidigt mer och mer platsobundna, dvs åtgärder som tidigare krävde ett högspecialiserat sjukhus resurser flyttar till och med ända hem till patienterna med hjälp av diverse mät- och behandlingsverktyg som är digitala till sin natur.

Vi borde dock inte fokusera så mycket på alla roller och huruvida de också bör legitimeras via en formell legitimation, utan snarare följa med i de gränsöverskridanden som följer av förändringen. Relationer mellan olika aktörer måste få ta större plats, och poängen med detta är att de skiftar från situation till situation. Eller så kan det utryckas som att olika personers faktiska behov kan – och därmed bör– uppfyllas på olika sätt i olika konstellationer. Det är en central innebörd av ett mer personcentrerat beteendemönster.

Följderna är systemets Moment 22: eftersom vi redan har ett omfattande system för reglering, styrning och uppföljning som inte kan följa beteendemönster i olika konstellationer, går det inte heller att visa att detta skulle vara bättre eller kostnadseffektivt. Så länge vi prövar en ny arbetsform, med hjälp av nya verktyg och annorlunda sammansättning av professionella personer, mot de gamla individualistiska arbetsformerna kommer det nya alltid att vara mer kostsamt och ineffektivt. Alltså: vi kan inte mäta fördelarna med hjälp av våra gamla metoder, alltså kan vi inte visa att det blir bättre och då låter vi bli. Hört om projektdöden någon??? Det är hög tid försöka lösa upp denna onda cirkel.

För en del av er som av någon för mig outgrundlig anledning, som jag ändå kan sympatisera med, inte riktar in er på att vi passerat halvtid i Melodifestivalen och spänningen tätnar, kan jag hjälpa till att lösa upp det tjugoandra momentet just på det området. De som säger att mellon inte går att undkomma, alltså måste jag utsättas för den. Du behöver inte titta! Det finns massor med annat att rikta ögonen mot. Dina närmaste relationer till exempel. Eller, om man som jag är i Indien och sändningen går mitt i natten när det är arbetsdag på morgonen, titta ikapp på nätet vid ett annat tillfälle. Relationerna till mina närmaste sköts platsobundet digitalt under tiden.

Trevlig helg!

Hans

Följ mig gärna på Twitter: @HansWinberg