Förkrossad framför förbittrad
Varje troende befinner sig någonstans mellan förkrosselse och förbittring. Man kan säga att det är en väldigt tunn skiljelinje mellan dessa två tillstånd. Det är en stor utmaning att bevara hjärta och inställning så vi inte går i fel riktning. Att vara förbittrad är den sämsta tänkbara platsen en troende kan befinna sig på eftersom den andliga tillväxten helt och hållet kvävs. Resultatet av förbittringen blir redan i denna tid en avsaknad av både syfte och glädje. De eviga konsekvenserna blir än värre då detta innebär att man kan få gå tomhänt in i Guds rike. En bitter person är ständigt negativ och kritisk. Han eller hon kan inte se det goda när det kommer eftersom man förtröstar på det mänskliga och inte på Herren (Jer 17:5–6).
En förkrossad kristen är raka motsatsen till förbittrad troende. Hans eller hennes ord består av en oavbrutet positiv bekännelse, en stor förväntan och en hjärtats uppbyggelse av de personer som Gud för i deras väg. Förkrossade människor har dött bort från sig själva och kan inte och kommer inte att bli kränkta av vare sig människor eller omständigheter. Gud har lovat att allt sker för vår skull (2 Kor 4:15). Det inkluderar med all säkerhet också svårigheter och prövningar (2 Tim 3.12; Jak 1:2). Gud har dock lovat att låta allt samverka till det bästa för dem som älskar honom (Rom 8:28). Lidandet vi möter i denna värld “väger lätt” i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår (Rom 8:18). Å ena sidan är vägen till förkrosselse mycket kostsam. Å andra sidan är det en enormt belönande upplevelse då processen är genomförd.
Hjälplös men inte hopplös
Jesus sa i klartext att utan honom kan vi inget göra (Joh 15:5). Det är på hjälplöshetens plats som Gud vill ha oss. Det är nämligen bara där och endast där som vi kan bli effektivt använda av honom. Hjälplöshet är dock inte samma sak som hopplöshet. Vårt hopp angående Guds plan, syfte och vilja är bergfast (Jes 40:31; Ef 1:18; Heb 10:23). Herren kommer aldrig att lämna eller överge oss (Heb 13:5). Han har lovat hjälpa oss att avsluta det som vi blivit kallade till (1 Tess 5:24).
Likgiltighet eller längtan
I denna underliga tid då vi upplever världsvid politisk omvälvning, där demonisk skrämseltaktik hör till vardagsmaten, är det lätt att drabbas av fruktan inför framtiden. Likgiltigheten kan då lätt krypa in, en avsaknad av både känslor och entusiasm. Satan älskar att omintetgöra det gudomliga syftet i våra liv. Ibland känns det som om att vi inte ens kan definiera vår längtan att ta nästa steg i Herrens plan. Andligt talat känns våra liv som hösten själv, löven faller från oss och allt runt omkring tycks dö.
En förkrossad kristen är dock en hoppfylld och längtande person, eller hur? Vilken underbar plats att befinna sig på – ensam med en längtan och förväntan på Gud, kanske vi inte ens vet hur vi ska forma våra ord när vi ber. Inte ens i den situationen saknar vi Guds utrustning – Guds Ande ber för vår räkning då han gudomligt sätter ord på våra suckar.
”Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26-27 SFB15).
Guds löften står fasta: ”Låt oss inte tröttna på att göra gott, för när tiden är inne får vi skörda om vi inte ger upp” (Gal 6:9 SFB15).
|
|
