Brudgummens ankomst
Den fjärde söndagen i advent blir ibland en del av julhögtiden. I år infaller den på längsta möjliga avstånd från julen. Dess tema har i folkkyrkans gällande handbok förskjutits till den väntande Maria och i många sammanhang firas redan Jesu födelse. Vi firar dock ännu adventstid med Johannes Döparen som en centralgestalt. Den här söndagen träder han fram som brudgummens vän, som ska föra sin brud till brudgummen Jesus. Brudgummens vän överlämnar bruden åt brudgummen vid bröllopet, en så kallad ”best man”. Han ska själv träda tillbaka och brudgummen tar över. Johannes lärjungar kände avund när Jesus började samla allt större skaror omkring sig. Men Johannes visste själv hur det ska vara: Han måste bli större och jag mindre.
Bruden är Kristi församling, som han har köpt åt sig med sitt eget blod. Bruden är redan trolovad, hon är döpt att höra till Jesus och har blivit klädd i den vitaste bröllopsskrud. Men tills bröllopet stundar får hon vänta tålmodigt på att brudgummen ska komma och föra henne in till bröllopet, medan hon bereder sig som en brud gör inför sitt bröllop. Och under den tiden representeras brudgummen av sin vän. I våra dagar axlar församlingens pastor uppgiften att bereda bruden för Herrens ankomst genom att uppmuntra, förmana och trösta, och vid behov också bestraffa.
Adventstiden är på visst sätt en återspegling av de sista veckorna i kyrkoåret, när vi ser fram emot och väntar på Jesu återkomst. Särskilt söndagen före domsöndagen är med sin allvarliga liknelse om de tio jungfrurna en parallell till fjärde söndagen i advent. Brudgummens vän kommer med ett glädjebudskap: snart är brudgummen här! Gör er redo att möta honom! Det var också Johannes Döparens budskap: Himmelriket är nära. Den gången kom Jesus till sitt uppdrag i ringhet, för att lida och dö för världens synder. Vi väntar att han ska komma tillbaka i makt och härlighet för att föra sin brud till sitt himmelska bröllop.
Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det ska säga: ”Kom!” Amen, kom Herre Jesus! (Upp 22:17, 20)
Gör porten hög, gör dörren bred,
ditt hjärta till hans boning red.
Låt tron på honom brinna klar
och vaka, bed och redo var.
Han kommer nu, han närmar sig
att med all nåd bekröna dig.
Dig vare pris, o Jesus kär,
som mig så mild och nådig är.
(G Weissel, J Arrhenius)
|
|
|
|
|
|
